När inget annat hjälper.

Ensamt rum. Ett piano. Jag satte mig ner och började spela. Det blev mollkaraktär på improvisationen idag. Spelande. Började lugnt. Gick vidare. De klumpiga händerna började sakta men säkert mjuka upp sig. Spelade. Snabbare. Hårdare. Spelade. Mera bas. Jag måste få ut allt från huvudet. Spelade. Lite ljust och lätt emellanåt. Sedan mörkt och mäktigt igen. Spelade. Spelade och spelade.

En halv timme senare slutade jag på ett Cmadd9. Lät det klinga. Höll i pedalen. Så småningom tystnade instrumentet. Det enda som hördes var väggklockans tickande.

Jag gick därifrån.

Men det lättade i alla fall en aning.