Solen och vinden

När jag var liten berättade mommo alltid en del korta berättelser. En av berättelserna lät ungefär så här:

En dag såg solen och vinden en liten flicka komma gående längs en liten stig ute på ett fält. Vinden tog genast tillfället i akt och frågade solen om de två inte skulle ta och tävla om vem som snabbare fick koftan av flickan. Solen tvekade en stund, men förrän hon han svara någonting hade vinden redan tagit saken i egna händer.

Vinden blåste och flåsade, från ena hållet och från andra hållet, men för varje vindpust höll flickan allt hårdare i sin kofta. Vinden blev argare och argare - han kunde ju inte förlora ett vad han själv föreslagit. Flickan blev räddare och kallare, snart grät hon t.o.m. lätt. Till slut tvingades vinden ge upp, och det blev solens tur att försöka.

Solen klädde sig i sitt varmaste leende och tittade på flickan. Omgivningen blev allt varmare när solen snällt värmde på. Flickan torkade sina tårar. Hennes hår var trassligt av vinden.
Solen fortsatte le och flickan fällde t.o.m. en tår av lättnad. Hon tittade leende upp mot solen och tog lugnt av sig sin kofta.


Först igår förstod jag innebörden med denna berättelse.
Och när jag förstod den, efter över 10 år, blev den plötsligt ännu vackrare.

galen eller bara konstig?

Som om inte mina egna skolarbeten skulle vara tillräckligt, gör jag idag även skolarbeten som inte är mina.

♫"Kalla mig dåre, vad kallar man dig?..."♪ ;)

:)

Jag blir så glad av den här sången. :)

minusgrader imorse

Efter en kylig kvällslänk är detta allt jag behöver.
Eld och favorityllesockor.

Counting sheep

Efter ett långt, faktiskt denna gång; inte så tungt, händelserikt och annorlunda veckoslut tillsammans med många nya bekantskaper är jag nu... dödstrött. Tack och lov är höstens studentskrivningar för min del över!
Dessutom sovmorgon imorgon. :)

Idag tänker jag inte göra annat än gå och värma mig i bastun och sedan krypa ner under täcket.
Lakanet köpt som ett "måsta-på"-köp från Kalajoki i somras. Inte så snyggt som lakan kan vara, men det bästa Halpa-Halli hade att erbjuda. ;)
Tänk att t.o.m. lakanen kan vara fyllda med minnen. :)

I could really use a wish right now

Bland taggarna i rosenbusken finns en enda blommande ros.

imorgon kan det vara för sent...

Jag börjar faktiskt snart tro på dethär...

Tur att den var med.

Hade jag inte
haft turen på
min sida idag
hade jag
dött.
Påriktigt.

Storstädning av hela huset pågår...

Det går otroligt bra att städa till denhär. :)

Tack Maiju, du hade rätt ;)

Musik för mina öron

Vet ni det är nog bara fakta. Har ni någonting negativt ni skall berätta åt mig ska ni nog göra det på en onsdag. Ni kommer att sucka djupt när jag säger orsaken, men det är faktiskt för att jag har musiklektion varje onsdag. Påriktigt. Helt otroligt roligt att musicera när allt fungerar s.g.s. direkt och alla musiker får till små extra grejer som gör helheten till någonting som är... jag vet inte. :)

Jag är lycklig.

Det var kanske tur att resultaten från engelska hörfen kom på en onsdag då... för jag tror att jag aldrig någonsin har presterat någonting jag varit så missnöjd med.
Men jag är inte bitter. ;)
Just smile and go on!

Vet ni vi spelade bl.a. King of the road på mussan idag. Jag blir bara på så gott humör av den :D

Skären.

Jag och min halta lotta till syster var lite för tidigt på plats idag. Därför bestämde vi oss för att åka ner till stället där vi tillbringat många somrar under vår uppväxt.
Men när vi kom fram blev vi väldigt besvikna. Vi borde aldrig ha kört dit.

Det fanns en gång en tid utan bekymmer. Vi stuvade in oss i en fullpackad bil, som innehöll allt från vattenkanistrar till simmadrasser. Bilen körde söderut och för varje kilometer som gick blev vägen mindre. Den allra sista vägen kom man knappt fram med bil på. Och där - mitt i ingenting, men ändå nära allt - fanns en brun stuga utan rinnande vatten och med världens obekvämaste soffan att sova i. Allt doftade... Skären. Dag efter dag och vecka efter vecka spenderades under somrarna vid vår sommarstuga. Vi talade helt simpelt om Skären.
Det var perfekt.
En del av mig finns ännu kvar där.



































































































Idag skulle vi alltså för skojs skull åka ner och bara titta. Redan vägen dit var annorlunda. Staket invid vägen hade rasat ihop. Däremot hade varje grop i vägen, som vi då t.o.m. i sömnen visste var de fanns, täckts till. Vi åkte långsamt vidare och väntade på att grusvägen skulle börja. Den gjorde det aldrig. Där det förr fanns ett skarv mellan asfalt och grus fanns det nu ett skarv mellan gammal och ny asfalt. Kunde det stämma? Man kan väl inte dra asfalt till ett ställe som detta? Vi åkte vidare och kom fram till postlådorna. Den släta asfalten fortsatte. Var fanns grusvägen med gräs på mitten? Vi körde vidare och kom till en - för oss - ny skylt där det stod "privatväg". Vi tvekade en sekund, men bestämde oss för att fortsätta. Det borde vi inte ha gjort. Asfaltsvägen förgrenade sig och fortsatte. En ny väg hade också byggts.
Så kom saknaden.
Världens bästa blåbärsskog hade nu ersatts med en ful, slät asfaltsväg. Aldrig mera skulle någon här få gå längs den smala grusvägen och trä smultron på strån en solig sommardag. Vi stannade. Bara en liten, liten kulle att köra uppför och sedan en lång nerförsbacke så hade vi varit framme. Vi ville inte. Vi visste att huset skulle rivas redan kort efter att vi flyttade ut. Vi ville inte se mera.
Aldrig mera kommer vi stå utanför utedasset och trampa för att inte bli biten av myrorna. Aldrig mera kommer vi att krypa runt under huset. Aldrig mera kommer vi att i smyg klättra upp på taket. Aldrig mera kommer vi att sitta i rönnen och plocka rönnbär. Aldrig mera kommer vi att sitta och mysa på det perfekta berget. Aldrig mera kommer vi att se pappa och mofa klippa gräset med den oeffektivaste gräsklipparen jag någonsin sett. Dessutom gick den med el.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag tror att jag slutar.

Ta vara på det du har. Imorgon kan det vara borta.
Det ordspråket tycks jag aldrig lära mig.

♥

roadtrip

Idag har jag bestämt mig för att jag skall börja använda karta istället för navigator när jag kör.
Varför?
- Med en karta vet man åtminstone vart man är påväg...
- Kartan påstår inte att man kör mitt i skogen när man kör på motorvägen.
- Då kan man inte skylla på någonting annat än kartläsaren när man kör fel.
- Kartan tappar inte signalen fastän man kör genom vägtunnlar.
Därför.

Fast okej.. Kartan skriker inte till när det kommer vägkameror, och den kan inte räkna ut hur länge det kommer att ta att köra en viss sträcka (inte för att det brukar stämma)...

Orienterings FM i Karis var det som gällde idag.
Och nog hittade vi ju fram, och nog hittade vi hem också. :)
Sällskapet, bestående av två systrar, var ju åtminstone perfekt! ♥

Och snart till... Box. ;)

fredagsmys

Urrig hela dagen.
Familjen samlad för den godaste, skönaste middagen på länge.
På kvällen en skön länk i ösregn.
Hemma väntade en varm bastu.
Och så varm, hemlagad svartvinbärssaft förstås.
Och yllesockor.

regn