Solen och vinden

När jag var liten berättade mommo alltid en del korta berättelser. En av berättelserna lät ungefär så här:

En dag såg solen och vinden en liten flicka komma gående längs en liten stig ute på ett fält. Vinden tog genast tillfället i akt och frågade solen om de två inte skulle ta och tävla om vem som snabbare fick koftan av flickan. Solen tvekade en stund, men förrän hon han svara någonting hade vinden redan tagit saken i egna händer.

Vinden blåste och flåsade, från ena hållet och från andra hållet, men för varje vindpust höll flickan allt hårdare i sin kofta. Vinden blev argare och argare - han kunde ju inte förlora ett vad han själv föreslagit. Flickan blev räddare och kallare, snart grät hon t.o.m. lätt. Till slut tvingades vinden ge upp, och det blev solens tur att försöka.

Solen klädde sig i sitt varmaste leende och tittade på flickan. Omgivningen blev allt varmare när solen snällt värmde på. Flickan torkade sina tårar. Hennes hår var trassligt av vinden.
Solen fortsatte le och flickan fällde t.o.m. en tår av lättnad. Hon tittade leende upp mot solen och tog lugnt av sig sin kofta.


Först igår förstod jag innebörden med denna berättelse.
Och när jag förstod den, efter över 10 år, blev den plötsligt ännu vackrare.