Skären.

Jag och min halta lotta till syster var lite för tidigt på plats idag. Därför bestämde vi oss för att åka ner till stället där vi tillbringat många somrar under vår uppväxt.
Men när vi kom fram blev vi väldigt besvikna. Vi borde aldrig ha kört dit.

Det fanns en gång en tid utan bekymmer. Vi stuvade in oss i en fullpackad bil, som innehöll allt från vattenkanistrar till simmadrasser. Bilen körde söderut och för varje kilometer som gick blev vägen mindre. Den allra sista vägen kom man knappt fram med bil på. Och där - mitt i ingenting, men ändå nära allt - fanns en brun stuga utan rinnande vatten och med världens obekvämaste soffan att sova i. Allt doftade... Skären. Dag efter dag och vecka efter vecka spenderades under somrarna vid vår sommarstuga. Vi talade helt simpelt om Skären.
Det var perfekt.
En del av mig finns ännu kvar där.



































































































Idag skulle vi alltså för skojs skull åka ner och bara titta. Redan vägen dit var annorlunda. Staket invid vägen hade rasat ihop. Däremot hade varje grop i vägen, som vi då t.o.m. i sömnen visste var de fanns, täckts till. Vi åkte långsamt vidare och väntade på att grusvägen skulle börja. Den gjorde det aldrig. Där det förr fanns ett skarv mellan asfalt och grus fanns det nu ett skarv mellan gammal och ny asfalt. Kunde det stämma? Man kan väl inte dra asfalt till ett ställe som detta? Vi åkte vidare och kom fram till postlådorna. Den släta asfalten fortsatte. Var fanns grusvägen med gräs på mitten? Vi körde vidare och kom till en - för oss - ny skylt där det stod "privatväg". Vi tvekade en sekund, men bestämde oss för att fortsätta. Det borde vi inte ha gjort. Asfaltsvägen förgrenade sig och fortsatte. En ny väg hade också byggts.
Så kom saknaden.
Världens bästa blåbärsskog hade nu ersatts med en ful, slät asfaltsväg. Aldrig mera skulle någon här få gå längs den smala grusvägen och trä smultron på strån en solig sommardag. Vi stannade. Bara en liten, liten kulle att köra uppför och sedan en lång nerförsbacke så hade vi varit framme. Vi ville inte. Vi visste att huset skulle rivas redan kort efter att vi flyttade ut. Vi ville inte se mera.
Aldrig mera kommer vi stå utanför utedasset och trampa för att inte bli biten av myrorna. Aldrig mera kommer vi att krypa runt under huset. Aldrig mera kommer vi att i smyg klättra upp på taket. Aldrig mera kommer vi att sitta i rönnen och plocka rönnbär. Aldrig mera kommer vi att sitta och mysa på det perfekta berget. Aldrig mera kommer vi att se pappa och mofa klippa gräset med den oeffektivaste gräsklipparen jag någonsin sett. Dessutom gick den med el.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag tror att jag slutar.

Ta vara på det du har. Imorgon kan det vara borta.
Det ordspråket tycks jag aldrig lära mig.

♥