Mitt favoritställe på jorden

I förrgår när jag startade hade det redan börjat skymma. På oljevägen körde ovanligt många bilar, men deras vanligtvis skarpa ljud förändrades till ett dovt buller tack vare den snötäckta världen runtomkring. Jag gick vidare och plötsligt tändes gatubelysningen. Slut på det mysiga...

Efter att jag passerat skolan går vägen längs skidspåret och snart hördes en skidare bakom mig. Snart hade han skidat ifatt mig och jag såg honom försvinna med smidiga rörelser.

Jag passerade skridskoplanen där pucken ekade när den skjöts mot sargen.

Jag var framme vid tunneln där det ekade av bilar som körde ovanför.

När jag kom upp för backen passerade jag brandstationen. De hade fått utryckning, så flera brandbilar rusade ylande och blinkande iväg.

Jag var framme vid allén. Den var vackert vintrig med sina snötäckta träd. Vid halva vägen surrade en gatulampa som höll på att slockna.

Jag var äntligen framme vid åldringshemmet. Bakom det mörka huset syntes bara en stor snödriva. Mitt i snödrivan hade en smal stig skottats upp. Snökanterna på sidorna var höga. Stigen lystes upp av husets utelampa. Jag vred nyckeln i låset och gick in. Världens (ibland) lugnaste och bästa plats fylldes av radions musik när jag knäppte på den.

Visst har jag spenderat mycket tid i mitt andra hem tillsammans med världens bästa. Ännu mera tid hoppas jag kunna spendera där tillsammans med dem.

Vår plats.
Vår inredning.
Våra minnen.
Det vi själv fixat upp.
Det vi uppskattar.
- Vårt andra hem. ♥