Men det är ju bara mig de ser.

Idag kom det ett mail. Det var en man som berättade om sin mamma. Mamman bor på ålderdomshem och hade inte velat stiga upp på flera månader. Mannens familj såg hur dålig mamman var och de var säkra på att hon inte skulle leva när julen kom.

Plötsligt fick mammans liv ändå en vändning. Hon fick ny livskraft och vill nu t.o.m. stiga upp ut sängen dagligen. Mannen beskrev lyckligt sin gamla mamma och var nu också säker på att de skulle få en lycklig jul, eftersom mamman t.o.m. skulle få, och ville, komma hem till jul.

Orsaken till att det plötsligt tändes en ny gnista i den gamla damen var att hon hade sett Lucia. Hon hade sett tre unga som sjöng för henne från hjärtat.
En av flickorna var jag.

Aldrig hade jag förstått att Luciatraditionen var så här viktig. Tänk att vi - tre vanliga flickor - kan glädja så många människor. Gamla människor som inte talat på mycket länge kan få ur sig en mening. Gamla som legat stilla länge kan sätta sig upp i sin säng. Över hälften av människorna vi besöker gråter av lycka. Små barns ögon glimmar av hopp. Alla barn vill kramas. Alla vill se en glimt av de långa vita klänningarna. Alla vill se ljusen i kronan och i händerna. Alla vill höra sången. Och ändå är det bara vi som står där. Det är ju bara mig de sitter och tittar på.
Aldrig hade jag trott att det skulle betyda så mycket för någon.